symphoniatopia

Så skulle man då till Stockholm på konsert, nightwish för. . .blir det femte gången? Var iaf rejält pepp när jag skulle till att köpa min biljett där på tågstationen.

Nuförtiden så kan man köpa sin biljett i en automat, man bara väljer vart man ska och stoppar in sitt kort och betalar, slipper ta kölapp och vänta! Helt otroligt, teknikens under! Brevid mig står ett gäng killar som inte är riktigt lika förtjusta, det går inte så bra för dom eftersom tekniken inte riktigt vill samarbeta. De för ett himla liv och jag suckar för mig själv, ungar!

Men när jag kastar ett öga dit så ser jag att det är min egen lillebror som står där och micklar med apparaten utan att komma någonvart. De ska också till Stockholm kommer jag ihåg, på final fantasy konserten. Hönsmamma som jag är av naturen hjälper jag självklart småpojkarna med apparaten och lovar att visa dom vägen till konserthuset så de inte villar bort sig.

Tåget kommer, lycka! det är ett dubbeldäckartåg och både jag och kycklingarna blir lika förtjusta.  Kycklingarna vill sitta på övervåning men eftersom jag är störst och får bestämma väljer jag nedervåningen eftersom det är mysigare tycker jag.

  Dubbeldäckarna är toppmoderna, här finns inga tryckknappar inte, ohnej, här är det rörelsesensorer som gäller och jag viftar lite till höger och vänster för att få upp dörren så vi kommer in och kan sätta oss. teknikens under, nu slipper man talla på en massa knappar och kanske få bakterier på fingrarna, ve och fasa hur har mänskligheten överlevt så länge med alla dessa bakteriespridande knappar överallt.

Tåget rullar ut från perrongen, det går tyst och fint, man kan koppla in sina hörlurar och lyssna på radion i armstödet, men jag får lyssna på lillebror som berättar en lång historia om något tv-spel som vanlig. En bit in på resan börjar jag bli kissnödig, riktigt kissnödig till och med. Så jag går för att hitta en toalett, för att ens komma ut ur kupén får jag vifta som en galning framför dörren innan den slutligen öppnas. Jag hittar toaletten och kontrollerar noga att det är ledigt, man vill ju inte gärna rycka i dörren när någon stackare sitter därinne och koncentrerar sig. Men det är ohjälpligt låst, dörren går inte upp, och jag tänker att det kanske är upptaget ändå. Så jag går tillbaka till min plats och provar igen efter en stund, oerhört mycket mer kissnödig än jag var innan. Men ack, dörren går fortfarande inte att öppna, jag letar efter någon slags knapp och viftar ungefär lagom mycket framför dörren för att dirigera en mindre symfoniorkester. Ingenting händer.

Jag stampar ilsket tillbaka och viftar med det inte så fina fingret framför dörrarna för att få dem att öppnas. Lillebror märker att nu är storasyster arg, och framförallt desperat kissnödig, så han går snällt och frågar konduktören hur man ska göra för att ta sig in på den näst intill ointagliga toaletten. Han meddelar spydigt till mig(lillebror alltså) att man ska faktiskt trycka på den gröna knappen och är jag blond eller vad. Så vi går tillbaka igen, nu börjar folket som har sina platser i toalettkupén undra vad jag håller på med egentligen och trots konduktörens instruktioner kommer vi inte in på toaletten. Helt enkelt för att det inte existerar någon grön knapp, och inte någon annan knapp heller för den delen.

Jag och lillebror går tillbaka och sätter oss igen, och nu börjar till och med resten av mina kycklingar tycka det är något mystiskt med tågtoaletten, så vi ger ss av allihopa för att undersöka saken.

Efter att vi alla fyra provat de mest geniala idéer på toalettdörren som är lika bommad som någonsin och jag mer kissnödig än någonsin också för den delen, rycker lillebror i ren desperation allt vad han kan i handtaget, och se! dörren går upp! På ett dubbeldäckarhightechtåg med allehanda finesser var det alltså till slut grottmänniskan som fick upp dörren till toaletten, teknikens under var det det hette va?

Nu tror man kanske historien skulle ta slut här, Emma fick kissa och sen levde hon lycklig i alla sina dar? Men nej då, icke. Efter att jag äntligen fått göra det jag skulle var det dags att tvätta händerna, efter lite letande lyckades jag lokalisera tvålen och tar på en rejäl skvätt. Nu när jag ryckt i dörrhandtaget så har jag ju säkert fått på mig en hel massa baskilusker, här ska tvättas ordentligt. Vid handfatet finns en skylt som talar om hur man ska få på kranen, just det, man ska vifta med händerna. Jag tänker att nu kan jag det här och börjar genast vifta av hjärtans lust. . .men inte tusan kommer det något himla vatten!

Och där står jag, på väldens modernaste tåg, med tvål på händerna och får inte ens igång vattenkranen!

teknikens under. . .jag säger bara det, allt som oftast är tekniken mer till besvär än till hjälp, och jag tar gärna en baskilusk eller två, bara någon installerar en helt vanlig tryckknapp så att man åtminstone kan få lite vatten att skölja av tvålen med på toaletten, ska det vara så himla svårt?